Duisburg 5

Hej,

Vi är kvar i Duisburg och det ser ut som om vi kommer lägga upp båten här över vintern. Vi har kontakt med en mekaniker och hans fru. De verkar bra och jobbar nu för att kunna hjälpa oss med bogsering, vinterförvaring och byte av motor under vintern. Det vekar tyvärr vara så att vi kört motorn i botten, rost och förslitning har gjort sitt och den är helt enkelt slut nu. Den är 22 år, saltvattenkyld och har bott i Medelhavet större delen av sitt liv, och då verkar det som om den redan gått bättre än vad man kan vänta sig.

Nå, jag och L har förstås varit deppiga, vi hade verkligen gärna velat ha båten hemma. Men vi börjar se ljuset och när en svag förhoppning om att detta ändå kan sluta relativt lyckligt. Lennart sitter nu och surfar och tittar på nya motorer och funderar på vad som kan vara bra, och jag börjar våga tro att våra nya tyska vänner kommer kunna se efter båten under vintern.

Trots allt trivs vi i båten, även här på marinan i industristaden när katastrofen är ett faktum. Och det har varit fantastiskt att göra resan från Grekland och hit. Om vi har möjlighet att fortsätta hemåt nästa år i ett lugnare tempo, och med en ny motor, så kommer det säkert också bli fint.

Det är också fascinerande att se Duisburg och vara i Tyskland. Min bild av Tyskland har nog färgats mycket av amerikanska filmer, där tyskarna alltid är obehagliga nazister, och ibland kan jag faktiskt bli rädd om någon jag talar med ser mycket tysk ut och dessutom är lite bister samtidigt. Dumt, men visar kanske hur indoktrinerad man är.

Att se denna fula industriarbetarstad i detta rika land, med de trista husen i den bombade stadskärnan, försöka kommunicera med äldre som inte kan någon engelska, handla på Lidl och vara nere i den stora industrihamnen är också mycket lärorikt. Det är ett Tyskland långt ifrån den charmiga turistidyllen med korsvirkeshusen vid Mosel, där pommes frites-doften stundtals låg tät över floden och alla hus hade blomlådor vid fönstren. Ändå är det kanske här i Duisburg och Ruhrområdet som mycket av grunden till Tysklands styrka finns, med kolet och stålet. Numera importerar man kol från Australien, eftersom det är lättare att bryta där, och Duisburg har tappat en av sina stora industrigrenar. Men stålindustrin finns kvar och blomstrar. Och det var ju just den som också var orsaken till att staden blev så bombad under andra världskriget.

Just nu verkar det som om vi kommer lägga upp båten inne i industrihamnen, hos ett företag som mest arbetar med att laga stora pråmar. De verkar också ha någon slags stålhantering på området. Men de har lite plats över och där står några fritidsbåtar. Jag är förstås orolig för att båten ska bli smutsig av allt industridamm i luften, men hoppas kunna få lite tips och hjälp av firman vi anlitar. Och det känns som en spännande miljö att hamna i, så här helt apropå. Men, som sagt, inget är ännu helt bestämt, så fortfarande kan vad som helst hända …

Hälsningar
Eva

Det här inlägget postades i 2012 Korsika - Duisburg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *